stress

personal statement. application forms. ucas. cucas. auditions. recalls. london. 9 hour bus journeys. laramie project. deadlines. accents. references. monologues. christmas shopping. gym. learning lines. flight tickets. westboro baptist church madness. singing. learning outcome 1.


jag går under av stress!!!


future plans. dreams. hopes. ambitions. disappointments. achievements. longings. fear.


allt i ett enda stort kaos. Ingen ordning och reda. Bara huller om buller i alla vrår i skallen.

mycket

Det är alldeles för mycket som händer och jag orkar bara inte skriva om allt här i bloggen. Jag ville bara tipsa om en ny blogg jag har startat i samband med vår produktion av The Laramie Project:


 http://aboutlaramie.blogspot.com/


Den här bloggen kommer uppdateras mycket oftare (eftersom det är ett skolarbete) och jag skulle vara jättetacksam om ni ville kolla in den och lämna kommentarer. Det är ett jätteintressant ämne som alla har åsikter om, så jag skulle jättegärna vilja höra vad ni tycker.

Ha det bra, allesammans!

tystnad

Ni får ursäkta tystnaden. Det är så väldigt mycket som händer just nu, så det finns ingen tid att skriva. Jag är sysselsatt hela tiden och älskar det. Jag har fått hopp och det känns väldigt bra, speciellt i och med att det känts hopplöst ett bra tag.

Men jag är glad, jag är vid liv och jag utvecklas hela tiden. Vad mer kan man begära?

Vad det står på mina etiketter

     Jag har alldeles för mycket att göra, men kände att jag var värd en liten paus. Därför har jag stulit en av Sofies listor. Lite tidsfördriv. Så här kommer en lista på vad jag har för märke på diverse saker.

SKOR: Blandat. Shuh, Topshop och Nike.
SNEAKERS: Well, mina joggingskor är Nike. 
JEANS: Jag har ett par jeans som jag verkligen tycker om, och de är från GAP.  
T-SHIRT: H&M
UNDERKLÄDER: 95% H&M. 5% La Senza.
VÄSKA: En från H&M och en Mumin-väska. 
PLÅNBOK: Ingen aning var jag köpte den, men den ser väldigt second hand ut. 
KLOCKA: Mobilklocka.

SOLGLASÖGON: H&M.
SMYCKEN: Bär väldigt sällan smycken, men de jag har kommer från Past Times, Accessorize, Topshop m.m.
TV: Vet inte vad det är för märke.
MOBILTELEFON: Min stenålders Sony Ericsson som ibland väljer att inte fungera.
DATOR: Fujitsu Siemens
SMINK: Bare Minerals foundation och sedan lite allt möjligt från L'Oreal, Maybelline och Rimmel.
ANSIKTSKRÄM: Nivea.
LOTION: ...
DEODERANT: Dove.
TANDKRÄM: Sensodyne just nu.
SCHAMPO/BALSAM: John Frieda. Älskar John Frieda.
TVÅL: Imperial Leather Original. Luktar gudomligt.
PARFYM: Coco Mademoiselle av Chanel.
MINERALVATTEN: Highland Spring är inte helt fel.
VIN: Rött: Shiraz. Vitt: Frascati.
DRINK: Cosmopolitan är aldrig fel.
BRÖD: Tycker om det där irish soda bread som de har på TESCO och deras Whole Grain Loaf.
MAT: Kyckling och bacon. Och all annan mat som är god.
GLASS: Ben&Jerry's Chocolate Fudge.
GODIS: ALLT! Choklad, söta, syrliga, lakrits, fudge...
SÄNG: Dubbelsäng.
LAKAN: Sanderson.
FRISÖRSALONG: Har ingen speciell. Gick till EGG senast.
DAGSTIDNING: Skäms över att jag inte läser någon dagstidning.
MAGASIN: Ett tag tyckte jag om att bläddra i Vogue. Sedan insåg jag hur sugen jag blev på att köpa dyra, vackra kläder och se glamorös ut av att läsa tidningen. Så då slutade jag. 

The Room

     I går såg jag kanske den sämsta filmen någonsin. Det gjorde liksom ont att se den, samtidigt som både jag och John skrattade högt åt hur allting bara var rakt igenom dåligt. Ladies and gentlemen, jag ger er ett klipp från The Room:

 

Slava's Snowshow

     Mina damer och herrar, här är ett namn som ni måste lägga på minnet:

     Slava's Snowshow

     Om du någonsin får chansen att se den föreställningen: SE DEN! Det spelar ingen roll om du vanligtvis inte går på teater eller om du inte ser dig själv som en särskilt teaterintresserad människa, du MÅSTE se den här föreställningen.

 

     Slava's Snowshow bjuder in dig i en helt ny värld. Helt ärligt vet jag inte vad jag kan skriva om föreställningen förutom att den är magisk. Jag tycker generellt sätt inte om clowner, men jag absolut älskade alla clowner i den här föreställningen. Alla tekniska detaljer är dessutom helt otroliga. Men det som hänförde mig allra mest var slutet. Alltså. Det finns inte ord. Jag satt bokstavligt talat och gapade, helt chockad över all skönhet jag såg. Vanligtvis gråter jag när något är väldigt vackert, men jag kunde inte ens gråta den här gången. När jag försökte beskriva känslan för John sa jag något i stil med: "It was just overwhelming. I almost shat myself!". 

     Summan av kardemumman: se den här föreställningen! 

     Och sök inte på youtube efter klipp. Det ger föreställningen verkligen inte rättvisa och förstör upplevelsen när du väl ser den i verkligheten. Gör ingen research alls på vad det är, bara gå och njut. 

i dag och i kväll

I dag har jag:

• Varit på Art's Complex och kollat på studios och bokat ett rum för rep i morgon. 
• Läst kapitel efter kapitel ur Uta Hagens "Respect for Acting".
• Sett på Vampyrdödaren.
• Skrivit mail till Magnetic North's artistic director (på svenska, någon?) och gjort research på deras teatergrupp.
• Ätit ärtsoppa med fläsk som såg ut som spya men smakade väldigt gott.
• Tagit ett jättefult kort i en sådan där fotoautomat (varför blir man så ful på de bilderna?).

 I kväll ska jag:

• Ta ut soporna.
• Skriva en kick ass personal statement.
• Jobba på mina älskade karaktärer.
• Förhoppningsvis se på Den Mäktiga Booshen när John kommer hem från jobbet.

nervositetsmardröm

     Under natten till i dag hade jag min första scenskoleaudition-relaterade nervositetsmardröm. I drömmen satt jag och väntade på min tur att framföra mina monologer då jag plötsligt insåg att jag knappt hade repeterat dem plus att jag hade glömt att ta med en hårsnodd. Panik.

 

     Faktiskt så glömde jag hårsnodd första dagen på PASS. Det stod ingenting i pappren om att håret måste vara uppsatt och jag hade inget minne av att de nämnt det under min audition, men när jag kom dit var jag den enda som inte hade håret uppsatt. Jag lyckades låna en hårsnodd av en klasskamrat, men ändå...

du! ja, du!

Jag vet att det här aldrig funkar, men jag försöker ändå. 
Vem är du?
Ja, du. Du som sitter där framför datorn och kikar på min blogg.
Det är inte en så jättestor ansträngning att skicka en kommentar och berätta vem du är.
Jag blir bara så nyfiken! Det är ändå en del som läser min blogg, och jag skulle jättegärna vilja veta vilka ni är!

Snääälla? *jätte-jättestora hundögon*

Stanislavskij

Love the art in yourself, not yourself in the art.

                                        - Konstantin Stanislavskij

role model

     Jag har nu suttit och gråtit mig till huvudvärk i jag-vet-inte-hur-länge. Det började med att jag såg intervjuer med Meryl Streep, en av mina största förebilder, och sedan såg jag ett klipp från filmen The Hours och då brast allt. Nej, jag är inte ledsen, men det...känns.

     Meryl Streep, Nicole Kidman, Julianne Moore...alltså...nej, nu börjar jag gråta igen.

typecasting

type·cast [tahyp-kast, -kahst]

 /ˈtaɪpˌkæst, -ˌkɑst/ Sverb (used with object), -cast, -cast·ing. Theater .

1. to cast  (a performer) in a role that requires characteristics of physique, manner, personality, etc., similar to those possessed by the performer.

2. to cast  (a performer) repeatedly in a kind of role closely patterned after that of the actor's previous successes.

3. to stereotype: He realizes now he's been typecast as an executive errand boy.

 

Källa: dictionary.com

     Under dessa få veckor på PASS har jag nu förstått vad för slags "typ" jag riskerar att bli rollsatt som om jag inte passar mig. Jag vet inte om det beror på min dialekt eller vad det är, men jag spelar alltid överklasskvinnor. Jag tycker väldigt mycket om att spela känslokalla, själviska överklasskvinnor, men jag vill verkligen inte hamna i ett fack. Så nu är det bara att börja jobba mot detta...

man lär så länge man lever

     Visst är det så att man lär sig någonting nytt varje dag.
     Det gör ju alla.
     Men visst är det härligt när man verkligen känner hur man lär sig massa saker varenda dag?

Ingen tid

     Jag hinner knappt skriva i bloggen nu eftersom det är så mycket som måste göras. Jag blir så irriterad på folk som tror att gå på skådespelarutbildning bara är lek och att alla kan bli skådespelare. Inte nog med att det är fysisk jobbigt, med mycket arbete och sådär, så är det emotionellt väldigt krävande. Man jobbar på och utvärderar sig själv hela tiden. För att vara helt ärlig så var folkhögskolan rena barnleken i jämförelse med det här. Jag lärde mig otroligt mycket på folkis, men det här är på en helt annan nivå.

     Ni vet hur man blir "skadad" och helt och hållet insnöad av den utbildning man läser?  Jag insåg till fullo hur skadad jag är i dag när jag stod och  rabblade tongue twisters i duschen. Exempel på några engelska tongue twisters:

Peggy Babcock, Peggy Babcock, Peggy Babcock, Peggy Babcock...

Red leather, yellow leather, red leather, yellow leather... 

Peter Piper picked a peck of pickled peppers, a peck of pickled peppers Peter Piper picked. If Peter Piper picked a peck of pickled peppers, where's the peck of pickled peppers Peter Piper picked?

Försök att säga de där snabbt, ni.

Full rulle

     De följande dagarna kommer jag ägna mig åt följande:
     Plugga, plugga och plugga.

     Det är full rulle på PASS. Så fort vi lämnat in första uppsatsen fick vi i uppgift att skriva en ny, vi har ett prov på måndag som handlar om rösten, jag ska planera och leda en röstuppvärmning, jag ska ha föreläsning om teatergruppen Magentic North, jag ska göra en grundlig bakgrundsforskning om min karaktär jag ska använda i en scen nästa vecka och jag fick dessutom ett mail från Guildhall School of Music and Drama där det stod att jag har audition alldeles för snart och för det måste jag ha bestämt tre monologer, en sång och tagit reda på information om skolan.

     En sak i taget. Försöker lugna ner mig genom att lägga upp en lugnande bild.

 

på en tråd.

vittrar. faller. smular. krasar. bitar. 

hämta lim.

ihoplimmad.

smält. vittra igen.

på en tråd.

Attachments dating agency

     Varför är Reece Shearsmith så otroligt söt som kvinna? Jag förstår inte. Jag är lite kär. Det gör mig ännu mer förvirrad.

 

Modern Dance Shoulder Stand

     Efter danslektionen i går har jag nu ett stort blåmärke på vardera axel. Jag fick lov att sova på rygg i natt, för det gjorde för ont att sova på sidan. Vi gjorde nämligen detta:

 
     I dag blir det städa, skriva, träffa folk över en kaffe och jive.

En lista

     Jag har aldrig gjort en sådan där blogglista förut, så jag tänkte att det var på tiden. Följande lista har jag stulit från Sofie.


Brukar du komma i tid? Till skolan: Ja. Till när jag ska träffa vänner: Oftast, men inte alltid.

Har du bra kondition? Den är hyfsad. Inte så bra som jag vill, men helt okej.

När blev du fotad senast? I skolan för några dagar sedan.

Hur känner du dig nu? Alert och ren (har precis duschat).

Vanligaste färg på dina kläder? Hmm... Just nu är jag ju alltid klädd i svart i skolan, men när jag inte är på skolan passar jag på att ha alla möjliga färger.

Blir du bra på bild? Nej, det kan jag inte påstå.

När och varför grät du senast? När vi gjorde improvisationer i går blev jag så pass rädd för mig själv att jag började gråta. Jag spelade en strikt, väldigt religiös mor och sa saker till min "dotter" som jag inte trodde att jag ens kunde tänka (hon som spelade dottern började också gråta och han som spelade min man bara stirrade på mig).

Var det pinsamt att svara på det? Nejdå.

Hade du en bra kväll i går? Japp! Gick på musikaldans-lektionen och dansade the hand jive från Grease och på kvällen satt jag och John och glodde på film.

Din favoritdryck på morgonen? KAFFE! Klarar mig inte utan en kopp kaffe på morgonen.

Kan du laga mat? Jovars, men är ingen mästerkock direkt.

Är du nyttig? Jag har blivit nyttigare. Har börjat skära ner på kolhydrater och äter endast onyttigheter en gång i veckan.

Är du blyg? Ja, det är jag. Beror ju jättemycket på vem jag är med, men generellt sett är jag blyg.

Vilken tid gick du upp i dag? Efter att enbart ha sovit cirka 5 timmar varje natt tre dagar i rad behövde jag sova ut och låg och drog mig till 11 i dag.

Hur mycket krävs för att du ska bli full? Lullig är jag definitivt efter två glas vin. Men det där beror ju jättemycket på vad jag har ätit innan osv.

Har du spytt offentligt? Tyvärr.

Hur många timmar sover du? Försöker sova runt 8 timmar, men det är inte alltid det blir så...

Vad sa du senast? Why's the Internet so slow?!

Var du på festival i somras? Nope.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? John.

Vad skulle du behöva nu? En hushållerska som tar tag i alla städsysslor jag måste göra. Suck, jag orkar inte.

Har du snygga skor? Jag har sisådär fem par skor (casual, springskor, vandrarskor, partyskor, finskor) och de är mer praktiska än snygga (förutom mina partyskor, de är faktiskt riktigt snygga!)

Vad var det första du sa i morse? John...the alarm...turn it off. I want to sleep... (det var halv sju i morse)

Sov du i din egen säng i natt? Jajamensan.

Har nån annan sovit i din säng i natt? John, men det är ju liksom hans säng också. Cuddles sover också i vår säng.

Har du körkort? Nej.

Är du ensam nu? Nej, John sitter här bredvid.

Vad ser du fram emot mest denna vecka? Mina danslektioner, att göra mina läxor (ja, faktiskt), jobba på monologer, skriva på min bok...allt det där jag pysslar med.

Audition

     Hur man gör en lyckad audition:

i vägen

The only person standing in your way is you. 

Knivar i hönor och klädavtagning

     I dag när jag kom hem från skolan hade jag mail från en av dramaturgerna på Stockholm Stadsteater som ska skicka en svensköversättning av David Harrowers Knives in Hens till mig! Jag har letat väldigt länge efter en översättning (eftersom det är en av mina absoluta moderna favoritpjäser), men inte kunnat hitta någon. Sedan, tack vare google, hittade jag en kvinna som regisserade och översatte, tillsammans med en dramaturg, Knives in Hens på Stadsteatern för tio år sedan och tack vare henne ska jag nu få manuset!

 

Ulricha Johnson som Young Woman i Stadsteaterns uppsättning av Knivar i Hönor 2001, foto: Lesley Leslie-Spinks

     I dag gjorde jag Uta Hagen övningen att byta om "for a special occasion" på scen inför min klass. Alla gjorde den. Jag satte igång Maggio's Jag Kommer och bytte helt enkelt om. Jag är fortfarande fundersam över varför vi egentligen gjorde övningen. Många sa att de efteråt kände sig mer självsäkra med varandra, men jag kan inte påstå att jag kände något direkt överhuvudtaget. Det Uta Hagen pratar om är hur man förändras beroende på vilka kläder man bär och att det är viktigt att uppmärksamma alla olika personligheter man har inom sig. Jag håller fullständigt med, men anser inte att man behöver byta om framför publik för att uppleva det. Handlar övningen kanske om att vara mer självsäker i sin kropp? Jag vet inte. Vår lärare ville egentligen inte göra övningen med oss, men tydligen måste någon ha sagt åt henne att det är något som alla skådespelarstudenter måste genomlida.

So there you go.

Måndagar = långa dagar

Utmattad.
Måndagar är:

• Gå upp klockan kvart i sju.
• Tutorial
• Workshop skills
• Technical Theatre
• Voice
• Movement
• Komma hem runt sex-tiden

När man har sovit bara några enstaka timmar är det en väldigt lång dag. Nu ska jag äta en bagel med cream cheese (har blivit farligt förtjust i det. måste sluta upp med sådana här onyttiga fasoner) och skriva på min uppsats.


Jag är trött.

contemporary dance

     Så här önskar jag att jag också kunde dansa:

 
     Nu ska jag fortsätta jobba på min uppsats ("Explore and develop an awareness of the self") och i kväll har jag min danslektion. Och jag ska pusha mig själv. Banne mig.

Stella agerar på scots

     Den här dagen bjöd på en ordentlig utmaning. Vi gjorde sight reading i dag (basically: du får en text, läser igenom den under några minuter, och läser sedan upp). Jag och en klasskamrat fick en dialog mellan man och hustru på scots. Inte på skotsk dialekt, utan på scots!

     Många av er där hemma tycker antagligen att den skotska dialekten i sig är ganska svår att förstå. Jag har lärt mig att förstå den allteftersom, men när folk pratar scots med mig blir jag helt lost. Jag övergår från att försöka förstå orden till att läsa kroppsspråk och tonfall.

     Att prata med skotsk dialekt är svårt nog. Att prata scots har jag aldrig ens tänkt tanken på att försöka. Och så får jag den där dialogen. På scots. På en sight reading-övning. Jag har två minuter. Och dessa två minuter gick uteslutande åt till att min klasskamrat fick översätta hela dialogen och hjälpa mig med uttal.

     Jag gjorde ett tappert försök, misslyckades, men känner mig ändå nöjd. Jag har lärt mig lite scots i dag.


     Det här är ett klipp där ni får höra Robert Burns To a Mouse (skriven på scots).

Key Lime Pie

     I helgen fyllde John år och eftersom han är helt galen i lime gjorde jag honom en key lime pie. Så nu sitter jag här och mumsar på resterna av pajen och väntar på att mitt hår ska torka så att jag kan gå ut i ett kyligt Edinburgh och uträtta ärenden och fejkprata i telefon.

     Snart kan jag räkna mig själv som långhårig! Jag önskar bara att jag hade en hårtork...

Att fejka telefonsamtal

     Att shoppa i Edinburgh är inte helt lätt. Gatorna kryllar av folk, man hittar aldrig det man vill ha, säckpiporna ringer i öronen, men värst av allt är ändå ungdomarna som jobbar för diverse välgörenhetsorganisationer. De finns överallt med sina röda jackor, sina stora leenden, sin öppna och kärvänliga attityd och försöker locka till sig sina byten.

     Nej, misstolka mig inte. Jag har inget emot välgörenhetsorganisationer eller trevliga ungdomar. Något jag däremot har emot är trevliga ungdomar som stoppar mig när jag målmedvetet är på väg någonstans.

     I början stannade jag och pratade med dem. Jag mötte till och med en gång en kille som gav mig en påse Djungelvrål (long story), men med åren har jag blivit mer och mer trött på allt detta. Så jag har utvecklat strategier för att undvika dem:

1. Jag säger att jag redan donerar pengar till deras organisation.
2. Jag lägger på en brytning och låtsas att jag inte kan särskilt bra engelska.
3. Jag höjer tempot och säger ursäktande att jag inte har tid, att jag håller på att bli försenad till jobbet.
4. Jag fejkar att någon ringer mig.

     Punkt 4 har blivit min absoluta favorit. Ja, kära läsare, under de senaste veckorna har jag blivit expert på att fejka telefonsamtal. Och dessa telefonsamtal kan handla om precis allt. Oj, plötsligt ringer en gammal vän och vill träffas. Eller nej, mamma ringer och säger att jag har glömt något. Eller: pojkvännen ringer och vill bara slöprata. Eller: en kompis har just gjort slut med sin pojkvän.

     Ja, det är okej att tycka att jag är patetisk. Jag skäms.

     Det jag dock har insett nu är att jag, tack vare min feghet att konfrontera dessa ungdomar, har tränat upp vissa skills när det gäller att improvisera telefonsamtal. Och vad fick vi precis i hemläxa av skolan? Jo, att improvisera och repetera ett telefonsamtal med tre olika personer som vi ska visa upp nästa vecka.

     I'm going to be awesome.

Statyer

     Haha. I mitt förra blogginlägg skrev jag om movement lärare som trodde att dramaelever bara kan "bygga statyer med sina kroppar och sånt skit.".

     I dag byggde vi statyer med våra kroppar.
     ...
     Seriously...?

     Vi gjorde självklart mycket annat också. Stanislavski är i fokus och vi ska börja med Uta Hagen i morgon. Men statyer! Det är nästan lika kliché som den där övningen när man är varandras spegel. Det ger mig ingenting. Inte vad jag märker i alla fall. 

     I övrigt känner jag mig matt och lite allmänt nere, men jag ska snart iväg och bota den här dysterheten med bland de bästa botemedlen som finns:

     Dans!

Movement class

     Jag var ganska orolig att vår movement class på skolan skulle bli tråkig och meningslös. Ibland är det nämligen så att movement lärare tror att skådespelare inte behöver en rejält workout, utan bara kan göra kreativa övningar (som att bygga statyer med sina kroppar och sånt skit). Detta är ju självklart helt åt pipsvängen fel. Skådespelare behöver en bra fysik. En riktigt bra fysik.

     Jag hade min första movement class för två dagar sedan och träningsvärken bränner fortfarande. Alltså, verkligen bränner.

     Och vår lärare, en irländsk contemporary dancer, är helt och hållet awesome. Fullständigt A-W-E-S-O-M-E. Jag längtar redan till nästa torsdag!

     Dessutom börjar dansen nästa vecka. Tyvärr kommer jag inte kunna göra balett (eftersom skolan beslutade sig för att flytta på min lektion på torsdagar), men jag kommer ändå kunna göra minst två contemporary lektioner i veckan plus en jive.

     Det här är en bild på hur jag kommer se ut om något år:

     Okej, förhoppningsvis inte... Nej, usch... :S

Jum-jum

     Jag antar att de flesta i min ålder har vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser, både i bok- och filmform. Mio, min Mio, eller Mio in the Land of Faraway som filmens originaltitel lyder, var en av de filmer jag såg mest på. Att det är Christopher Lee som spelar Kato har jag vetat länge, men inte förrän i dag har jag insett att det är Christian Bale som spelar Jum-jum!


     Är det bara jag som är såhär efter?

    

Intensivt

     Ville bara säga att den här dagen har varit väldigt intensiv. Väldigt känslomässig. Vi har jobbat med "the emotional memory", så det har gråtits och skrattats och massvis med olika, starka känslor har riktigt sjudit i klassrummet. När jag kom hem var jag alldeles utmattad, men också väldigt lycklig.

     Ja, det här året kommer jag nog lära mig ett och annat.

Bra

     Det känns så himla bra.
     Och nästa vecka börjar dansen och då blir det ännu bättre.
     Och jag skriver och kommer någonvart.
     Känns bara så himla bra.

Bild från google

     Nu ska jag äta middag och se på senaste avsnittet av True Blood.

     Kan någon förresten rekommendera en bra foundation? Please?

     Älskar förresten hur man säger thank you och/eller applåderar efter varje lektion här. Det gör man väl inte i Sverige?

West Highland Way och Skye

     Nästa sommar har jag bestämt att jag ska göra något jag velat göra väldigt länge, nämligen:

     The west highland way

     The west highland way är en vandring som börjar i Glasgow och slutar uppe i Fort William. Den är 154.5 km lång och vad jag har förstått är det en av de mest spektakulära vandringarna i världen. Och det tvivlar jag inte på, man passerar bland annat Glencoe och Loch Lomond.

 

Glencoe, bild från google

     Jag har även bestämt mig för att jag måste tillbaka till Isle of Skye. Min och Johns resa upp till Skye är by far den bästa resan jag någonsin gjort. Man upplever landskap som inte bara tar andan ur en utan också nästan får en att gråta. Dessutom måste vi ta oss till den där förbannade Loch Coruisk den här gången, utan att behöva riskera livet för att ta oss dit.

Loch Coruisk, bild från google

     Och bara därför avslutar jag med några bilder från när jag och John var på Isle of Skye. Och för er som undrar:

     Ja, att flytta till Skottland är bland det bästa jag någonsin gjort.

 

Klicka på bilderna för förstoring.

Monologböcker

     Jag har alltid varit tveksamt inställd till monologböcker. Väldigt många som söker till scenskolan tar hjälp av dessa böcker och eftersom det bara finns ett visst antal olika samlingar och tusentals skådespelare blir resultatet att många använder sig av samma monologer. Inte bra.

     Häromdagen fick vi som klass tipset av vår röstlärare att köpa oss några monologböcker var eftersom vi ska jobba mycket med monologer på hans lektioner (en person gör sin monolog för klassen, klassen + lärare ger respons och kritik, vi jobbar på monologen tillsammans), så när jag kom hem satte jag mig på amazon.com och beställde hem några.

     Den första att trilla ner i brevinkastet var denna:

    Den här boken hjälpte mig inte ett dugg. Det finns kanske en eller två monologer som jag skulle kunna överväga att ta mig an, men inte mer än så. Anledningen till detta är inte att jag är petig, utan det faktum att 90 procent av monologerna är för kvinnor i medelåldern. Är de inte i medelåldern talar de på dialekt. Och visst, jag skulle kunna lägga ner all min tid på att få perfekt Liverpool-uttal, men jag känner att jag har bättre saker att spendera min tid på.

     Så nej, jag ska ta ur de två monologer jag tycker om. Resten får vänta tills jag är 40.

Tunglås

     Tunglås och hjärnlås. Invärtes orkan letar ut. Nyfikenhet som spränger. Vet inte var jag ska börja. Jag är bara så nyfiken. Jag vill veta. Jag vet inte vad. Det är bara en känsla.

     Och så ett leende och ett ord. Nej, det var två ord.

     Tack för den, du. Nu är jag ännu mer nyfiken.

Stella är smart

     Okej, jag vill nu, genom en liten anekdot, visa hur otroligt smart jag kan vara ibland.

     Under min första dag på skolan satt jag och pratade med en skotte från min kurs om framtiden. Det visade sig att han hade blivit antagen till The New York Conservatory for Dramatic Arts (tydligen en stor teaterskola där borta i Amerikat) och att han efter vår kurs skulle börja där. Min första tanke var:

     "Nejmen, då måste han ju agera på engelska! Vad märkligt!"

     Och jag var alldeles för nära att kommentera på ett liknande sätt.

     Smart, Stella, smart...

Yes, of course it hurts

     I morgon ska jag sprida lite Karin Boye här i Edinburgh. I alla fall i min klass på Performing Arts Studio Scotland. Det är ju i alla fall en början. Min röstlärare vill nämligen höra vad vi har för slags röster så att han vet vad vi behöver jobba på. Vi fick därför i uppgift att lära oss ett litet stycke tills i morgon som vi ska läsa upp. Jag har valt mitt favoritstycke ur Boyes Ja, visst gör det ont, nämligen:

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
                    and want to fall.

 

     Och nu vill jag bli frisk. Det här är elfte dagen av sjukdom och jag är så fed up. Det blir antagligen att gå iväg till doktorn i veckan. Gudarna vet hur mycket jag avskyr att gå till doktorn. Urk.

Det här med kläderna

     Jag fick en kommentar från Sofie där hon undrade vad jag tycker om hela den här grejen med att vi bara får ha svarta kläder. Här kommer svaret:

     Jag har inget emot det. Anledningen till att vi alla ska vara klädda i helsvart är att vi ska vara som "a blank canvas". Det är inte för att ta bort mångfalden eller sudda ut vår identitet, utan för att vi lättare ska kunna åta oss andra identiteter.

     Många, både folk som håller på med teater och de som inte gör det, kan nog hålla med om att kläderna påverkar väldigt mycket hur man känner sig, hur man rör sig, hur man bemöter andra människor etc. Att vara klädd i helsvart är ett hjälpmedel för att man ska bygga karaktärer inifrån istället för utifrån. Det gör det enklare att koncentrera sig, precis på samma sätt som att repetera i en blackbox. 

     Anledningen till att vi inte får ha smycken och sådant är säkerhetsfrågor. Teaterelever springer omkring och brottas hela tiden. Att inte ha piercingar i tungan är inte bara en säkerhetsgrej, utan det påverkar också rösten på ett negativt vis.

     Så jag tycker att det är bra. Dessutom tycker jag om att ha svarta kläder, så det gör verkligen inte mig något. :)

    

Går i hans fotspår

     En liten lustig detalj bara:

     Jag ska ha samma röstlärare som John hade ett tag när han studerade på scenskolan. Ha! Det du!

     Nej, nu bär det av till något café här i Edinburgh för att skriva. Om jag hittar något ställe som inte är fullt, vill säga. Det är det som är nackdelen med the Fringe - det är så mycket folk överallt att allting är fullt.

Andra första dagen

     I dag var mer av en "första dag" på skolan. Vi blev uppdelade i två klasser, fick mer information, gjorde improvisationsövningar, fick vårt schema och allt sådant där.

     Men skolan börjar inte på riktigt förrän på måndag.
     Måndag!?
     Och danslektionerna börjar inte förrän om ett par veckor. 
     Gaah!

     Jag vill ju bara köra igång med allting! Det känns skönt i alla fall att ha mitt schema nu så att jag kan boka in mig på dansklasser och så vidare. Jag kommer fortsätta med baletten och börja på jive och sedan göra contemporary drop ins så ofta jag kan. Jag har inte tränat på över en måndag och det märks alltför väl.

     I dag blev vi än en gång uppställda längs väggarna i klassrummet för att bli inspekterade om vi hade rätt "uniform" eller icke. Festivalband fick klippas upp, örhängen tas ur, långt hår sättas upp och alla fick sträcka ut sin tunga för att visa att vi inte har någon piercing i. Det skulle inte förvåna mig om de rakar av allt vårt hår snart också.

     Jag tänkte att jag skulle ta något snyggt foto för att visa hur jag ser ut i min svarta outfit, men det blev inte särskilt lyckat. Så jag porträtterade istället två typer av dramastudenter:

     1. Den arroganta.

     2. Den excentriska.

     Den-där-killen var förresten inte där i dag, så jag kunde inte gå fram till honom och använda min förmåga att tala för att fråga vad han stirrar på.

Första dagen

     I dag samlades en hel bunt svartklädda personer på Telford College. Tappade man någonsin bort sig var det bara att kika efter en ström av svart så hittade man tillbaka igen. Tillbaka till skådespelarstudenterna.

     Dagens positiva:

• Jag fick träffa klassen (vilken dock snart ska bli uppdelad i två klasser).
• Jag fick träffa några av våra lärare (vilken en av dem påminner otroligt mycket om Colin Firth om han vore blond).
• Jag har fått min första läxa (ja, det är under rätt rubrik. När läxor betyder att lära sig en paragraf och en monolog, båda självvalda, till nästa måndag för uppspelning så är det positivt).

     Dagens negativa:

• Eftersom så många i min klass gick den förberedande utbildningen känner de varandra väldigt väl redan. Som nykomling var det lite svårt. Dock hittade jag andra som var lika nya som mig som jag kunde prata med.
• Den-där-killen var där.

     Och nu ska jag berätta om den-där-killen.
     När jag gjorde audition för kursen gjorde jag det på samma dag som en kille som vägrade slita blicken från mig. Han såg inte på mig på ett flirtande eller uppskattande sätt, inte på ett hotfullt sätt, inte ens på ett "du, jag tror att jag känner igen dig"-sätt, utan bara helt uttryckslöst. Bara som att han såg på mig och han skulle kunna göra det i år utan att vända bort blicken.

     Ja, det var obehagligt. Och märkligt.

     Självklart blev han antagen. Inte till min klass, utan till den förberedande utbildningen. Jag tänkte "fuck", men också att han antagligen inte skulle stirra på det där viset igen, att det säkert bara var den där dagen.

     Men näe.

     Så fort han såg mig började det igen. Uttryckslöst. Inte ens en antydan till "jag känner igen dig" i början. Ingenting. Nada. Nothing. Rien. Nichts. Bara fäste blicken vid mig och höll kvar den där tills jag gick därifrån.

     Vad vill han mig?!

    

I morgon

     I morgon börjar skolan.
     Performing Arts Studio Scotland.
     Jag har allt. Svarta kläder, svarta skor, studielån fixat, SAAS fixat...ja, jag tror jag har allt.

     I morgon börjar det.
     Iiihhhh!

Manusförfattande

     Vad jag har förstått är det väldigt bra att som skådespelare också kunna skriva sina egna manus och veta hur man gör för att sätta upp sina egna pjäser. På det viset bidrar man inte bara med något nytt till teatervärlden, man får också chansen att kunna ge sig själv en ordentligt bra roll.

     I följande klipp pratar Patrick Stewart om en film han håller på att skriva. Om hans manus bidrar särskilt mycket till teatervärlden eller inte kan ju diskuteras, men något som är säkert är att han har gett sig själv en riktigt bra roll.

     Jag tycker att ni alla, manusförfattare eller inte, ska ta er en titt och inspireras!

I'm back!

     Okej! Efter en vecka i Sverige är jag tillbaka i Edinburgh! Jag är sjuk och döv på ena örat, men när jag kom hem fixade John den perfekta middagen för en sjukling som mig, nämligen: kycklingsoppa, grovt bröd och citron- och ingefärste. Det fick saker och ting att känns lite lättare.

     Jag känner mig otroligt peppad att köra igång med allt igen. Danslektioner, skolan, inträdesprov, nya pjäser, jobba på dialekter, sjunga, fortsätta skriva...ALLT! När jag kom hem väntade David Harrower's Blackbird på mig och den skall läsas så fort jag får tid i morgon.

     I morgon ska jag även köpa dansskor och senare på kvällen se Stuart i The House of Yes.

     Sommaren kunde inte ha avslutats på ett bättre vis än nere i Malmö hos Malin (minus att jag blev sjuk och halvt döv), men det är skönt att vara tillbaka.

Teatertisdag

     Eftersom jag är sjuk har jag en slapp teatertisdag här hemma. Hösten börjar krypa sig allt närmare vilket innebär att det är dags att söka scenskolor, så jag har spenderat större delen av dagen med att göra research på vilka jag ska söka i år. Jag funderade ett tag på om jag skulle söka några/någon i Sverige, men kom fram till att jag ska hålla mig till Storbritannien.

     Dessutom har jag beställt David Harrower's Blackbird från amazon.com i dag! Jag har bara läst hans pjäs Knives in Hens tidigare (vilken jag fullständigt älskar) och ser jättemycket fram emot att få läsa den här. En av mina vänner jobbar faktiskt just nu med David Harrower och National Theatre of Scotland - behöver jag säga att jag är grön av avund?

 

     Jag tror att både Knives in Hens och Blackbird har blivit översatta till svenska, så jag rekommenderar er alla starkt att läsa dem (även fast jag själv inte läst Blackbird än så litar jag på henne som rekommenderade den för mig). Det var med en monolog från Knives in Hens som jag blev antagen både till Dundee och PASS och jag kommer använda den i flera av mina kommande auditions.

     Jag har dessutom gjort det lättare att lämna kommentarer nu på min blogg (insåg inte att det var krångligt förut), så om ni har något att säga är ni mer än välkomna!

Jive!

     I dag var jag och John till Dancebase och bokade in oss på jive-kursen i höst! Det ska bli så roligt att prova på den sortens dans och jag känner mig lyckligt lottad som har en pojkvän som faktiskt vill gå på danskurser med mig.

     Förövrigt så är festivalen i full gång här och det är alldeles för mycket folk i centrum. Lite agorafobi får man allt. Än så länge har jag bara sett två föreställningar, men jag kommer se några till innan den här månaden är över.

About 500 miles

     I går var jag på bröllop (skotskt bröllop, med andra ord var det massa män i kiltar överallt!) och så började The Proclaimers låt "500 miles" spelas på festen. John förvånades över att jag hade hört låten, för tydligen kommer bandet från Leith här i Edinburgh, men jag förklarade att jag hade hört låten endast tack vare Mimikrys svenska version av den. Jag vet inte om alla från Mimikry kommer från Falun, men Hjalle och Heavy gör ju i alla fall det, så det är värsta connectionen mellan Leith och Falun!

Student!

     I dag var jag till skolan och blev formellt inskriven på utbildningen jag ska gå och så fick jag mitt studentkort!

    Inte nog med det så fick jag träffa klassen! Det fanns ingen tid till att lära känna varandra eller ens ge en kort presentation av sig själv, sådant får vänta tills skolan verkligen börjar, men man fick i alla fall se alla de människor man ska spendera minst ett år med.

     Det visade sig att de flesta gått på den förberedande teaterutbildningen, så många av dem kände redan varandra, men vi var några ufon som var helt okända för varandra och för skolan.

     Yay! Nu kan jag äntligen dra nytta av all studentrabatt som finns där ute och bara väntar på mig! Inte minst den feta rabatten jag kommer få på danslektioner på Dancebase!

     Nu ska jag gå till Costa och skriva lite. Min far trodde ett tag att Costa var en person, och för alla er andra förvirrade stackare som tror likadant kan jag bara säga: nej, Costa är ett café.

Bard in the Botanics

     Bard in the Botanics är en liten Shakespeare-festival som anordnas i Glasgows botaniska trädgård varje år. Fyra olika Shakespearepjäser spelas upp under en vecka i slutet av juli på olika platser i trädgården. Att gå och ta del av festivalen är ett måste om man bor i närheten, för hur kan man bättre spendera en sommarkväll än att sitta ute i en vacker trädgård och se Shakespeare?

     Förra året såg jag John i Titus Andronicus - en av Shakespeare's allra blodigaste pjäser. I år var vår vän Amie med i Pericles, Prince of Tyre, så i går bar det av till Glasgow för lite Shakespeare.

 

     Jag hade inte läst Pericles innan jag såg den och hade inte ens tagit reda på vad den handlade om, så jag förvånades över hur enkelt det var att hänga med. Själva uppsättningen var perfekt. Den var väldigt lättsam och trots att handlingen på många vis är tragisk lyckades skådespelarna locka fram många skratt. 

     Jag blev bara så lyckligt påmind om hur mycket jag älskar Shakespeare när jag såg den här pjäsen och jag vill bara säga:

     Mer Shakespeare för folket!

Vansinne

     3 arbetspass kvar och sedan är min tid som bitch på Frankie&Benny's över. 3 arbetspass... Inte mer än 3... Ändå känns det som 3 för mycket. Speciellt efter senaste passet.

     En sektion med 6 bord är perfekt för en servitris. Man har alltid något att göra och tiden går fort. Får man 6 bord på en gång är det svårt och man får springa mycket, men fylls de sakta men säkert upp är det helt perfekt.
     8 bord är stressigt. Man springer fram och tillbaka, men man har fortfarande någorlunda kontroll över dem. Så länge köket och baren arbetar som de ska så brukar det gå bra.
     10 bord är för mycket. Man börjar tappa kontrollen och man springer och stressar konstant för att försöka servera alla. Kunderna blir ofta griniga eftersom de inte får bra service.

     I går hade jag en 14 bord-sektion.
     Och den var full.
     Hela tiden.
     I nästan 5 timmar. 

     Jag har aldrig gråtit på jobbet. Under två år - aldrig. I går var det nära.
     Ni vet hur det är när gråten samlar sig som en klump i halsen, det börjar rycka i mungiporna, man känner hur ögonen fylls upp och ansiktsmusklerna skakar för att försöka behålla ett normalt ansiktsuttryck och man vet att om man börjar gråta så kommer det inte gå att sluta.
     Så var det i går.
     Samtidigt började jag må illa så pass att jag ville spy. Och jag ville skrika, sjunka ihop, dö i några timmar. Speciellt när stressen började avta och jag fick veta att min kollega slutade hennes skift, så jag fick lov att ta borden på hennes sektion också. Jag kunde bara skratta.

     Vansinne.

     Och det är ju inte som om någon tackar en efteråt. Nej, man känner sig använd. Man är Frankie&Benny's bitch.

     3 arbetspass och sedan teater, dans, skriva, måla.
     Behöver jag säga att jag längtar?

Sir Ian McKellen on acting

     Extras är en brittisk komediserie som handlar om Andy som försöker slå igenom som skådespelare. På grund av sin värdelösa agent (finns det en svensk motsvarighet för "agent"?) medverkar han som statist i filmer i vilka han får möta diverse berömda skådespelare (Orlando Bloom, Patrick Stewart, Kate Winslet m fl), därav titeln "Extras".

     Klippet jag har valt kommer från avsnittet där han får chansen att vara med i en pjäs regisserad av Sir Ian McKellen. McKellen förklarar här sin syn på skådespeleri och jag skrattar lika högt varje gång jag ser det. Kan man låta bli att älska honom?

     Alla som tycker om brittisk humor bör verkligen kolla in den här serien!

PASS

     För några dagar sedan fick jag ett brev hem från PASS (Performing Arts Studio Scotland) i vilket, på ett papper med deras egen vattenstämpel, de kallade på mig för ett möte i början av augusti där jag ska få mitt student ID och ett studentkonto. Det känns fortfarande overkligt att jag börjar i augusti, men sakta och säkert börjar det gå upp för mig. Ja, det är dags att börja inhandla svarta kläder ("skoluniformen").

 

     I går såg jag John i Mary of the High Seas. Jag blir stolt över hans begåvning, men mindre stolt över det faktum att han sa att föreställningen började 7:30 när den i själva verket började 7:00. Suck säger jag bara.

.

     Jag är också, liksom många andra, upprörd över det som hände i Norge i går. Jag tänker inte säga så mycket mer om det, bara att jag är upprörd och blir arg när jag tänker på det.

     Och för att liva upp stämningen lite ska jag avsluta med ett klipp som innehåller otroligt skådespeleri och underbar dialog. Alla involverade i filmen "Samurai Cop" förtjänar en varm applåd för att ha kunnat åstadkommit ett sådan otrolig film. Och nej, det är ingen porrfilm, den innehåller bara märkliga "sexiga" dialoger, många obehagliga sexscener (tänk er att kameran står vid änden av sängen och filmar två nakna människor som långsamt kysser varandra och långsamt tar på varandra i alldeles för många minuter) och actionscenerna ska vi inte ens prata om.

     Så här ger jag er ett klipp från: Samurai Cop

 

Hamlet

     Nej, som jag förväntat mig fick jag inte rollen som Ophelia i Hamlet. Trots att det antagligen är bäst så (eftersom jag kommer ha fullt upp med skolan i höst) och trots att jag var förberedd blir jag ändå besviken. Ophelia är en roll som jag verkligen tror att jag skulle kunna passa för och en roll som jag verkligen skulle vilja spela.

     Jag blir bara så åhhhhh. Jag märker med stolthet att jag börjar ta motgångarna bättre, att jag inte blir ledsen och tänker att jag är sämst så fort jag får ett nej, men det gör fortfarande ont och det finns en liten röst i bakhuvudet som säger: "Varför fortsätter du när du bara får nej hela tiden? Kan du inte ta en hint?".

     Men nej. Ibland får man ett ja. Man måste bara fortsätta kämpa för de där ja:en. Och har man en dröm ska man kämpa för den.

Nisserska

     Nisserska teatern.
     Namnet är bara nostalgi och glädje. Massa bilder, dofter, känslor återupplivas i minnet så fort jag ser eller hör namnet. Jag kikade tidigare runt lite bland mina bilder på min dator och hittade en mapp i vilken en samling mobilkamera-bilder fanns sparade.

     Ja, jag skrattade högt i min ensamhet.

     Jag hoppas verkligen att personerna inblandade inte tar illa vid sig när jag lägger upp följande foto på dem. Men det är ett vansinnigt vackert foto.

 

     Vad var det egentligen vi gjorde på Nisserska?!

5, 6, 7, 8! - teaser trailer

     Nu har de gjort en liten teaser trailer till kortfilmen 5, 6, 7, 8! Den finns för allmän beskådan här: http://vimeo.com/26465063

     och här: http://www.sponsume.com/project/5-6-7-8


     Jag har också stulit några bilder från trailern:

     Annars så händer det inte så mycket. Jag gjorde audition för ett tag sedan för Hamlet, men tror inte att jag kommer få rollen. Vid första provomgången fick jag spela upp Ophelias "mad scene" där hon just blivit galen och sjunger och delar ut blommor. När jag gick vidare till andra omgången fick jag visa upp en mer snäll, söt och naiv Ophelia i scenen där Laertes tar farväl av henne. 

     Men som sagt. Jag skulle bli väldigt förvånad om jag fick rollen. Det är nämligen en sådan där teatergrupp som använder sig av samma personer år ut och år in och då är det svårt att som nykomling komma och säga: "hey! Jag vill ha en av huvudrollerna i er uppsättning av Hamlet!" när de med största sannolikhet har massa av sina tidigare skådespelerskor i åtanke. Men det var i alla fall kul att göra audition!

Ett litet drinktips

     Ett litet drinktips för alla mina läsare. Jag sitter och dricker denna dryck nu när jag försöker förstå Shakespeare inför i morgon (jag försöker rättfärdiga varför jag skriver om detta i min About Acting-blogg genom att dra in Shakespeare). Jag drack det för första gången i Drøbak med Linn och det är väldigt simpelt och gott att göra hemma.

     Det enda du behöver är: fläderblomssaft, citron och kanelstänger.

     Man behöver bara använda lite fläderblomssaft, någon skiva citron och en kanelstång (jag använder faktiskt bara en halv), och sedan så häller man över kokande vatten över det (efter man har lagt/hällt det i en mugg, inte när allt ligger utspritt på köksbänken). En riktigt varm och go dryck blir det i den ruggiga Skotska sommaren!

Belvoir gör otrolig fläderblomssaft!

Dag 2

     I söndags var det dag 2 för min och Johns del på inspelningen av 5, 6, 7, 8!  Otroligt många statister hade hittat dit och alla var klädda i tjusiga 50-talskläder och hade piffat till sig med 50-talssmink och frisyrer. Dag 2 var inte alls lika lång för vår del (bara 10 timmar allt som allt) eftersom vi hade filmat våra scener och bara behövdes i bakgrunden. Dessutom hade vi ätit två frukostar, och med extra mat i magen blir allt lättare.

     Sofie frågade i en kommentar vad filmen handlar om och jag tänker helt enkelt bara kopiera texten från Debasers Filums hemsida:

    
     "Be bold and mighty forces will come to your aid." - Basil King

     5, 6, 7, 8! follows the bold and desperate attempt of a young man who, on sight of the girl of his dreams, decides to ask her out at any cost at a local dance event. Just as he's about to talk to her, she disappears behind the big red door. As he enters the huge dance hall, she's out of sight and he's faced with a hundred bored attendees and a lounge band who'd rather be somewhere else.

     Sticking to his word, he starts dancing, the way he only knows how, facing shame and humiliation, setting off a series of tiny chain reactions through the crowd.

     "5, 6, 7, 8!" is a short filum with a surf rock soundtrack, no dialogue and lots of dancing!

 Regissör, ljus och två kamera.

     Trailern kommer vara klar om några veckor och själva premiären blir i oktober i Glasgow.

     Nej, nu ska jag börja förbereda mig inför min audition i morgon. Bättre sent än aldrig, eller hur?