Tunglås

     Tunglås och hjärnlås. Invärtes orkan letar ut. Nyfikenhet som spränger. Vet inte var jag ska börja. Jag är bara så nyfiken. Jag vill veta. Jag vet inte vad. Det är bara en känsla.

     Och så ett leende och ett ord. Nej, det var två ord.

     Tack för den, du. Nu är jag ännu mer nyfiken.

Stella är smart

     Okej, jag vill nu, genom en liten anekdot, visa hur otroligt smart jag kan vara ibland.

     Under min första dag på skolan satt jag och pratade med en skotte från min kurs om framtiden. Det visade sig att han hade blivit antagen till The New York Conservatory for Dramatic Arts (tydligen en stor teaterskola där borta i Amerikat) och att han efter vår kurs skulle börja där. Min första tanke var:

     "Nejmen, då måste han ju agera på engelska! Vad märkligt!"

     Och jag var alldeles för nära att kommentera på ett liknande sätt.

     Smart, Stella, smart...

Yes, of course it hurts

     I morgon ska jag sprida lite Karin Boye här i Edinburgh. I alla fall i min klass på Performing Arts Studio Scotland. Det är ju i alla fall en början. Min röstlärare vill nämligen höra vad vi har för slags röster så att han vet vad vi behöver jobba på. Vi fick därför i uppgift att lära oss ett litet stycke tills i morgon som vi ska läsa upp. Jag har valt mitt favoritstycke ur Boyes Ja, visst gör det ont, nämligen:

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
                    and want to fall.

 

     Och nu vill jag bli frisk. Det här är elfte dagen av sjukdom och jag är så fed up. Det blir antagligen att gå iväg till doktorn i veckan. Gudarna vet hur mycket jag avskyr att gå till doktorn. Urk.

Det här med kläderna

     Jag fick en kommentar från Sofie där hon undrade vad jag tycker om hela den här grejen med att vi bara får ha svarta kläder. Här kommer svaret:

     Jag har inget emot det. Anledningen till att vi alla ska vara klädda i helsvart är att vi ska vara som "a blank canvas". Det är inte för att ta bort mångfalden eller sudda ut vår identitet, utan för att vi lättare ska kunna åta oss andra identiteter.

     Många, både folk som håller på med teater och de som inte gör det, kan nog hålla med om att kläderna påverkar väldigt mycket hur man känner sig, hur man rör sig, hur man bemöter andra människor etc. Att vara klädd i helsvart är ett hjälpmedel för att man ska bygga karaktärer inifrån istället för utifrån. Det gör det enklare att koncentrera sig, precis på samma sätt som att repetera i en blackbox. 

     Anledningen till att vi inte får ha smycken och sådant är säkerhetsfrågor. Teaterelever springer omkring och brottas hela tiden. Att inte ha piercingar i tungan är inte bara en säkerhetsgrej, utan det påverkar också rösten på ett negativt vis.

     Så jag tycker att det är bra. Dessutom tycker jag om att ha svarta kläder, så det gör verkligen inte mig något. :)

    

Går i hans fotspår

     En liten lustig detalj bara:

     Jag ska ha samma röstlärare som John hade ett tag när han studerade på scenskolan. Ha! Det du!

     Nej, nu bär det av till något café här i Edinburgh för att skriva. Om jag hittar något ställe som inte är fullt, vill säga. Det är det som är nackdelen med the Fringe - det är så mycket folk överallt att allting är fullt.

Andra första dagen

     I dag var mer av en "första dag" på skolan. Vi blev uppdelade i två klasser, fick mer information, gjorde improvisationsövningar, fick vårt schema och allt sådant där.

     Men skolan börjar inte på riktigt förrän på måndag.
     Måndag!?
     Och danslektionerna börjar inte förrän om ett par veckor. 
     Gaah!

     Jag vill ju bara köra igång med allting! Det känns skönt i alla fall att ha mitt schema nu så att jag kan boka in mig på dansklasser och så vidare. Jag kommer fortsätta med baletten och börja på jive och sedan göra contemporary drop ins så ofta jag kan. Jag har inte tränat på över en måndag och det märks alltför väl.

     I dag blev vi än en gång uppställda längs väggarna i klassrummet för att bli inspekterade om vi hade rätt "uniform" eller icke. Festivalband fick klippas upp, örhängen tas ur, långt hår sättas upp och alla fick sträcka ut sin tunga för att visa att vi inte har någon piercing i. Det skulle inte förvåna mig om de rakar av allt vårt hår snart också.

     Jag tänkte att jag skulle ta något snyggt foto för att visa hur jag ser ut i min svarta outfit, men det blev inte särskilt lyckat. Så jag porträtterade istället två typer av dramastudenter:

     1. Den arroganta.

     2. Den excentriska.

     Den-där-killen var förresten inte där i dag, så jag kunde inte gå fram till honom och använda min förmåga att tala för att fråga vad han stirrar på.

Första dagen

     I dag samlades en hel bunt svartklädda personer på Telford College. Tappade man någonsin bort sig var det bara att kika efter en ström av svart så hittade man tillbaka igen. Tillbaka till skådespelarstudenterna.

     Dagens positiva:

• Jag fick träffa klassen (vilken dock snart ska bli uppdelad i två klasser).
• Jag fick träffa några av våra lärare (vilken en av dem påminner otroligt mycket om Colin Firth om han vore blond).
• Jag har fått min första läxa (ja, det är under rätt rubrik. När läxor betyder att lära sig en paragraf och en monolog, båda självvalda, till nästa måndag för uppspelning så är det positivt).

     Dagens negativa:

• Eftersom så många i min klass gick den förberedande utbildningen känner de varandra väldigt väl redan. Som nykomling var det lite svårt. Dock hittade jag andra som var lika nya som mig som jag kunde prata med.
• Den-där-killen var där.

     Och nu ska jag berätta om den-där-killen.
     När jag gjorde audition för kursen gjorde jag det på samma dag som en kille som vägrade slita blicken från mig. Han såg inte på mig på ett flirtande eller uppskattande sätt, inte på ett hotfullt sätt, inte ens på ett "du, jag tror att jag känner igen dig"-sätt, utan bara helt uttryckslöst. Bara som att han såg på mig och han skulle kunna göra det i år utan att vända bort blicken.

     Ja, det var obehagligt. Och märkligt.

     Självklart blev han antagen. Inte till min klass, utan till den förberedande utbildningen. Jag tänkte "fuck", men också att han antagligen inte skulle stirra på det där viset igen, att det säkert bara var den där dagen.

     Men näe.

     Så fort han såg mig började det igen. Uttryckslöst. Inte ens en antydan till "jag känner igen dig" i början. Ingenting. Nada. Nothing. Rien. Nichts. Bara fäste blicken vid mig och höll kvar den där tills jag gick därifrån.

     Vad vill han mig?!

    

I morgon

     I morgon börjar skolan.
     Performing Arts Studio Scotland.
     Jag har allt. Svarta kläder, svarta skor, studielån fixat, SAAS fixat...ja, jag tror jag har allt.

     I morgon börjar det.
     Iiihhhh!

Manusförfattande

     Vad jag har förstått är det väldigt bra att som skådespelare också kunna skriva sina egna manus och veta hur man gör för att sätta upp sina egna pjäser. På det viset bidrar man inte bara med något nytt till teatervärlden, man får också chansen att kunna ge sig själv en ordentligt bra roll.

     I följande klipp pratar Patrick Stewart om en film han håller på att skriva. Om hans manus bidrar särskilt mycket till teatervärlden eller inte kan ju diskuteras, men något som är säkert är att han har gett sig själv en riktigt bra roll.

     Jag tycker att ni alla, manusförfattare eller inte, ska ta er en titt och inspireras!

I'm back!

     Okej! Efter en vecka i Sverige är jag tillbaka i Edinburgh! Jag är sjuk och döv på ena örat, men när jag kom hem fixade John den perfekta middagen för en sjukling som mig, nämligen: kycklingsoppa, grovt bröd och citron- och ingefärste. Det fick saker och ting att känns lite lättare.

     Jag känner mig otroligt peppad att köra igång med allt igen. Danslektioner, skolan, inträdesprov, nya pjäser, jobba på dialekter, sjunga, fortsätta skriva...ALLT! När jag kom hem väntade David Harrower's Blackbird på mig och den skall läsas så fort jag får tid i morgon.

     I morgon ska jag även köpa dansskor och senare på kvällen se Stuart i The House of Yes.

     Sommaren kunde inte ha avslutats på ett bättre vis än nere i Malmö hos Malin (minus att jag blev sjuk och halvt döv), men det är skönt att vara tillbaka.

Teatertisdag

     Eftersom jag är sjuk har jag en slapp teatertisdag här hemma. Hösten börjar krypa sig allt närmare vilket innebär att det är dags att söka scenskolor, så jag har spenderat större delen av dagen med att göra research på vilka jag ska söka i år. Jag funderade ett tag på om jag skulle söka några/någon i Sverige, men kom fram till att jag ska hålla mig till Storbritannien.

     Dessutom har jag beställt David Harrower's Blackbird från amazon.com i dag! Jag har bara läst hans pjäs Knives in Hens tidigare (vilken jag fullständigt älskar) och ser jättemycket fram emot att få läsa den här. En av mina vänner jobbar faktiskt just nu med David Harrower och National Theatre of Scotland - behöver jag säga att jag är grön av avund?

 

     Jag tror att både Knives in Hens och Blackbird har blivit översatta till svenska, så jag rekommenderar er alla starkt att läsa dem (även fast jag själv inte läst Blackbird än så litar jag på henne som rekommenderade den för mig). Det var med en monolog från Knives in Hens som jag blev antagen både till Dundee och PASS och jag kommer använda den i flera av mina kommande auditions.

     Jag har dessutom gjort det lättare att lämna kommentarer nu på min blogg (insåg inte att det var krångligt förut), så om ni har något att säga är ni mer än välkomna!

Jive!

     I dag var jag och John till Dancebase och bokade in oss på jive-kursen i höst! Det ska bli så roligt att prova på den sortens dans och jag känner mig lyckligt lottad som har en pojkvän som faktiskt vill gå på danskurser med mig.

     Förövrigt så är festivalen i full gång här och det är alldeles för mycket folk i centrum. Lite agorafobi får man allt. Än så länge har jag bara sett två föreställningar, men jag kommer se några till innan den här månaden är över.

About 500 miles

     I går var jag på bröllop (skotskt bröllop, med andra ord var det massa män i kiltar överallt!) och så började The Proclaimers låt "500 miles" spelas på festen. John förvånades över att jag hade hört låten, för tydligen kommer bandet från Leith här i Edinburgh, men jag förklarade att jag hade hört låten endast tack vare Mimikrys svenska version av den. Jag vet inte om alla från Mimikry kommer från Falun, men Hjalle och Heavy gör ju i alla fall det, så det är värsta connectionen mellan Leith och Falun!

Student!

     I dag var jag till skolan och blev formellt inskriven på utbildningen jag ska gå och så fick jag mitt studentkort!

    Inte nog med det så fick jag träffa klassen! Det fanns ingen tid till att lära känna varandra eller ens ge en kort presentation av sig själv, sådant får vänta tills skolan verkligen börjar, men man fick i alla fall se alla de människor man ska spendera minst ett år med.

     Det visade sig att de flesta gått på den förberedande teaterutbildningen, så många av dem kände redan varandra, men vi var några ufon som var helt okända för varandra och för skolan.

     Yay! Nu kan jag äntligen dra nytta av all studentrabatt som finns där ute och bara väntar på mig! Inte minst den feta rabatten jag kommer få på danslektioner på Dancebase!

     Nu ska jag gå till Costa och skriva lite. Min far trodde ett tag att Costa var en person, och för alla er andra förvirrade stackare som tror likadant kan jag bara säga: nej, Costa är ett café.