Att fejka telefonsamtal

     Att shoppa i Edinburgh är inte helt lätt. Gatorna kryllar av folk, man hittar aldrig det man vill ha, säckpiporna ringer i öronen, men värst av allt är ändå ungdomarna som jobbar för diverse välgörenhetsorganisationer. De finns överallt med sina röda jackor, sina stora leenden, sin öppna och kärvänliga attityd och försöker locka till sig sina byten.

     Nej, misstolka mig inte. Jag har inget emot välgörenhetsorganisationer eller trevliga ungdomar. Något jag däremot har emot är trevliga ungdomar som stoppar mig när jag målmedvetet är på väg någonstans.

     I början stannade jag och pratade med dem. Jag mötte till och med en gång en kille som gav mig en påse Djungelvrål (long story), men med åren har jag blivit mer och mer trött på allt detta. Så jag har utvecklat strategier för att undvika dem:

1. Jag säger att jag redan donerar pengar till deras organisation.
2. Jag lägger på en brytning och låtsas att jag inte kan särskilt bra engelska.
3. Jag höjer tempot och säger ursäktande att jag inte har tid, att jag håller på att bli försenad till jobbet.
4. Jag fejkar att någon ringer mig.

     Punkt 4 har blivit min absoluta favorit. Ja, kära läsare, under de senaste veckorna har jag blivit expert på att fejka telefonsamtal. Och dessa telefonsamtal kan handla om precis allt. Oj, plötsligt ringer en gammal vän och vill träffas. Eller nej, mamma ringer och säger att jag har glömt något. Eller: pojkvännen ringer och vill bara slöprata. Eller: en kompis har just gjort slut med sin pojkvän.

     Ja, det är okej att tycka att jag är patetisk. Jag skäms.

     Det jag dock har insett nu är att jag, tack vare min feghet att konfrontera dessa ungdomar, har tränat upp vissa skills när det gäller att improvisera telefonsamtal. Och vad fick vi precis i hemläxa av skolan? Jo, att improvisera och repetera ett telefonsamtal med tre olika personer som vi ska visa upp nästa vecka.

     I'm going to be awesome.