Bard in the Botanics

     Bard in the Botanics är en liten Shakespeare-festival som anordnas i Glasgows botaniska trädgård varje år. Fyra olika Shakespearepjäser spelas upp under en vecka i slutet av juli på olika platser i trädgården. Att gå och ta del av festivalen är ett måste om man bor i närheten, för hur kan man bättre spendera en sommarkväll än att sitta ute i en vacker trädgård och se Shakespeare?

     Förra året såg jag John i Titus Andronicus - en av Shakespeare's allra blodigaste pjäser. I år var vår vän Amie med i Pericles, Prince of Tyre, så i går bar det av till Glasgow för lite Shakespeare.

 

     Jag hade inte läst Pericles innan jag såg den och hade inte ens tagit reda på vad den handlade om, så jag förvånades över hur enkelt det var att hänga med. Själva uppsättningen var perfekt. Den var väldigt lättsam och trots att handlingen på många vis är tragisk lyckades skådespelarna locka fram många skratt. 

     Jag blev bara så lyckligt påmind om hur mycket jag älskar Shakespeare när jag såg den här pjäsen och jag vill bara säga:

     Mer Shakespeare för folket!

Vansinne

     3 arbetspass kvar och sedan är min tid som bitch på Frankie&Benny's över. 3 arbetspass... Inte mer än 3... Ändå känns det som 3 för mycket. Speciellt efter senaste passet.

     En sektion med 6 bord är perfekt för en servitris. Man har alltid något att göra och tiden går fort. Får man 6 bord på en gång är det svårt och man får springa mycket, men fylls de sakta men säkert upp är det helt perfekt.
     8 bord är stressigt. Man springer fram och tillbaka, men man har fortfarande någorlunda kontroll över dem. Så länge köket och baren arbetar som de ska så brukar det gå bra.
     10 bord är för mycket. Man börjar tappa kontrollen och man springer och stressar konstant för att försöka servera alla. Kunderna blir ofta griniga eftersom de inte får bra service.

     I går hade jag en 14 bord-sektion.
     Och den var full.
     Hela tiden.
     I nästan 5 timmar. 

     Jag har aldrig gråtit på jobbet. Under två år - aldrig. I går var det nära.
     Ni vet hur det är när gråten samlar sig som en klump i halsen, det börjar rycka i mungiporna, man känner hur ögonen fylls upp och ansiktsmusklerna skakar för att försöka behålla ett normalt ansiktsuttryck och man vet att om man börjar gråta så kommer det inte gå att sluta.
     Så var det i går.
     Samtidigt började jag må illa så pass att jag ville spy. Och jag ville skrika, sjunka ihop, dö i några timmar. Speciellt när stressen började avta och jag fick veta att min kollega slutade hennes skift, så jag fick lov att ta borden på hennes sektion också. Jag kunde bara skratta.

     Vansinne.

     Och det är ju inte som om någon tackar en efteråt. Nej, man känner sig använd. Man är Frankie&Benny's bitch.

     3 arbetspass och sedan teater, dans, skriva, måla.
     Behöver jag säga att jag längtar?

Sir Ian McKellen on acting

     Extras är en brittisk komediserie som handlar om Andy som försöker slå igenom som skådespelare. På grund av sin värdelösa agent (finns det en svensk motsvarighet för "agent"?) medverkar han som statist i filmer i vilka han får möta diverse berömda skådespelare (Orlando Bloom, Patrick Stewart, Kate Winslet m fl), därav titeln "Extras".

     Klippet jag har valt kommer från avsnittet där han får chansen att vara med i en pjäs regisserad av Sir Ian McKellen. McKellen förklarar här sin syn på skådespeleri och jag skrattar lika högt varje gång jag ser det. Kan man låta bli att älska honom?

     Alla som tycker om brittisk humor bör verkligen kolla in den här serien!

PASS

     För några dagar sedan fick jag ett brev hem från PASS (Performing Arts Studio Scotland) i vilket, på ett papper med deras egen vattenstämpel, de kallade på mig för ett möte i början av augusti där jag ska få mitt student ID och ett studentkonto. Det känns fortfarande overkligt att jag börjar i augusti, men sakta och säkert börjar det gå upp för mig. Ja, det är dags att börja inhandla svarta kläder ("skoluniformen").

 

     I går såg jag John i Mary of the High Seas. Jag blir stolt över hans begåvning, men mindre stolt över det faktum att han sa att föreställningen började 7:30 när den i själva verket började 7:00. Suck säger jag bara.

.

     Jag är också, liksom många andra, upprörd över det som hände i Norge i går. Jag tänker inte säga så mycket mer om det, bara att jag är upprörd och blir arg när jag tänker på det.

     Och för att liva upp stämningen lite ska jag avsluta med ett klipp som innehåller otroligt skådespeleri och underbar dialog. Alla involverade i filmen "Samurai Cop" förtjänar en varm applåd för att ha kunnat åstadkommit ett sådan otrolig film. Och nej, det är ingen porrfilm, den innehåller bara märkliga "sexiga" dialoger, många obehagliga sexscener (tänk er att kameran står vid änden av sängen och filmar två nakna människor som långsamt kysser varandra och långsamt tar på varandra i alldeles för många minuter) och actionscenerna ska vi inte ens prata om.

     Så här ger jag er ett klipp från: Samurai Cop

 

Hamlet

     Nej, som jag förväntat mig fick jag inte rollen som Ophelia i Hamlet. Trots att det antagligen är bäst så (eftersom jag kommer ha fullt upp med skolan i höst) och trots att jag var förberedd blir jag ändå besviken. Ophelia är en roll som jag verkligen tror att jag skulle kunna passa för och en roll som jag verkligen skulle vilja spela.

     Jag blir bara så åhhhhh. Jag märker med stolthet att jag börjar ta motgångarna bättre, att jag inte blir ledsen och tänker att jag är sämst så fort jag får ett nej, men det gör fortfarande ont och det finns en liten röst i bakhuvudet som säger: "Varför fortsätter du när du bara får nej hela tiden? Kan du inte ta en hint?".

     Men nej. Ibland får man ett ja. Man måste bara fortsätta kämpa för de där ja:en. Och har man en dröm ska man kämpa för den.

Nisserska

     Nisserska teatern.
     Namnet är bara nostalgi och glädje. Massa bilder, dofter, känslor återupplivas i minnet så fort jag ser eller hör namnet. Jag kikade tidigare runt lite bland mina bilder på min dator och hittade en mapp i vilken en samling mobilkamera-bilder fanns sparade.

     Ja, jag skrattade högt i min ensamhet.

     Jag hoppas verkligen att personerna inblandade inte tar illa vid sig när jag lägger upp följande foto på dem. Men det är ett vansinnigt vackert foto.

 

     Vad var det egentligen vi gjorde på Nisserska?!

5, 6, 7, 8! - teaser trailer

     Nu har de gjort en liten teaser trailer till kortfilmen 5, 6, 7, 8! Den finns för allmän beskådan här: http://vimeo.com/26465063

     och här: http://www.sponsume.com/project/5-6-7-8


     Jag har också stulit några bilder från trailern:

     Annars så händer det inte så mycket. Jag gjorde audition för ett tag sedan för Hamlet, men tror inte att jag kommer få rollen. Vid första provomgången fick jag spela upp Ophelias "mad scene" där hon just blivit galen och sjunger och delar ut blommor. När jag gick vidare till andra omgången fick jag visa upp en mer snäll, söt och naiv Ophelia i scenen där Laertes tar farväl av henne. 

     Men som sagt. Jag skulle bli väldigt förvånad om jag fick rollen. Det är nämligen en sådan där teatergrupp som använder sig av samma personer år ut och år in och då är det svårt att som nykomling komma och säga: "hey! Jag vill ha en av huvudrollerna i er uppsättning av Hamlet!" när de med största sannolikhet har massa av sina tidigare skådespelerskor i åtanke. Men det var i alla fall kul att göra audition!

Ett litet drinktips

     Ett litet drinktips för alla mina läsare. Jag sitter och dricker denna dryck nu när jag försöker förstå Shakespeare inför i morgon (jag försöker rättfärdiga varför jag skriver om detta i min About Acting-blogg genom att dra in Shakespeare). Jag drack det för första gången i Drøbak med Linn och det är väldigt simpelt och gott att göra hemma.

     Det enda du behöver är: fläderblomssaft, citron och kanelstänger.

     Man behöver bara använda lite fläderblomssaft, någon skiva citron och en kanelstång (jag använder faktiskt bara en halv), och sedan så häller man över kokande vatten över det (efter man har lagt/hällt det i en mugg, inte när allt ligger utspritt på köksbänken). En riktigt varm och go dryck blir det i den ruggiga Skotska sommaren!

Belvoir gör otrolig fläderblomssaft!

Dag 2

     I söndags var det dag 2 för min och Johns del på inspelningen av 5, 6, 7, 8!  Otroligt många statister hade hittat dit och alla var klädda i tjusiga 50-talskläder och hade piffat till sig med 50-talssmink och frisyrer. Dag 2 var inte alls lika lång för vår del (bara 10 timmar allt som allt) eftersom vi hade filmat våra scener och bara behövdes i bakgrunden. Dessutom hade vi ätit två frukostar, och med extra mat i magen blir allt lättare.

     Sofie frågade i en kommentar vad filmen handlar om och jag tänker helt enkelt bara kopiera texten från Debasers Filums hemsida:

    
     "Be bold and mighty forces will come to your aid." - Basil King

     5, 6, 7, 8! follows the bold and desperate attempt of a young man who, on sight of the girl of his dreams, decides to ask her out at any cost at a local dance event. Just as he's about to talk to her, she disappears behind the big red door. As he enters the huge dance hall, she's out of sight and he's faced with a hundred bored attendees and a lounge band who'd rather be somewhere else.

     Sticking to his word, he starts dancing, the way he only knows how, facing shame and humiliation, setting off a series of tiny chain reactions through the crowd.

     "5, 6, 7, 8!" is a short filum with a surf rock soundtrack, no dialogue and lots of dancing!

 Regissör, ljus och två kamera.

     Trailern kommer vara klar om några veckor och själva premiären blir i oktober i Glasgow.

     Nej, nu ska jag börja förbereda mig inför min audition i morgon. Bättre sent än aldrig, eller hur? 

Dag 1

     I går var alltså första dagen på inspelningen. Det var en riktigt tärande dag som började klockan fem på morgonen när vi steg upp och slutade halv tio på kvällen när vi kom hem och störtade i sängen. Under denna 16 timmars dag gick två timmar åt att resa fram och tillbaka till Glasgow och en timme till att äta lunch. Annars var det full rulle hela dagen.

     Det är märkligt att agera framför kamera och jag är inte alls van vid det. Man sitter och väntar större delen av tiden, och så filmas man lite grann då man plötsligt ska vara alert och in character. Även om man har en roll och inte bara är statist så väntar man, för det är så många olika bilder och grejer som också måste filmas. Det krävs verkligen tålamod, för man måste vara tyst och på plats även när man inte filmas.

 Govanhill Baths - inspelningslokalen

     Och märkligt är det när man filmas. Plötsligt riktas kamera, ljus och mikrofon mot en. Det som var mest märkligt var väl när jag och John hade vår lilla scen som avslutades i en hastig spin och en dip kiss. Det är väldigt märkligt att kyssas två decimeter framför en kamera och ett tjugotal personer som står runtomkring och stirrar och sedan utbrister i ett "awww!" när scenen är färdig.

     Jag ser verkligen fram emot att se resultatet! Samtidigt är det en liten demon inuti mig som inte alls vill se, som oroar sig över att jag kommer agera dåligt och se ful och fet ut, men äsch, jag är ju som jag är, inget att oroa sig över. 

 En världsberömd kyss

     I dag är jag ledig och jag har sovit alldeles för mycket, men snart bär det av till Costa för att dricka te och skriva. Jag ska verkligen bara ta det lugnt i dag, för i morgon väntar ännu en dag framför kameran.   

http://www.debasers.co.uk/5678/ (länk till 5, 6, 7, 8!'s hemsida)

5, 6, 7, 8!

    

     Min vardag börjar bli väldigt vardaglig. Rutiner börjar bli inpräntade i hjärnan. Jobb, skriva, springa, dansa, jobb, skriva, springa, dansa... 

     I morgon är det fetto-dag. Den dag i veckan då jag bara kan strunta i allt som heter motionera och hälsosamt leverne. Jag tror att man kan behöva sådana dagar. 

Kortfilm

     Efter att ha sett Felipe's kortfilm "Three Legged Horses" (i vilken John medverkade) tänkte jag bara: "wow! Den här killen vill jag jobba med någon dag!". Manuset var fint, symboliskt och poetiskt på ett enkelt vis, och filmningen hette minst sagt duga.

     Jag tänkte inte så mycket mer på det, bara att: "Någon gång... Kanske när jag rättat till mitt engelska uttal eller fått lite mer erfarenhet eller whatever...", och så plötsligt fick jag förfrågan att vara med i hans kommande kortfilm. Min tanke var: "Yay! En statist i Felipe's kommande film, då kan jag lära känna honom och se hur det är att jobba med honom! Det är alltid en bra början!".

     I går fick jag manuset.
     Statist my ass.
    
     Oro och förtjusning blandas. Nej, det är ingen stor roll, men... Jag var bara inte förberedd.
     Spännande, spännande!

     Så nu i veckan blir det att leta runt i Edinburgh efter en tjusig 40/50-talsklänning, för nästa helg ska spenderas framför kamera under inspelningen av 5, 6, 7, 8!

Avenue Q

     Jag satt på Costa och skrev när John ringde.
     "Vad gör du? Ska vi åka till Glasgow i kväll och se en föreställning? Vi har ju inte sett någon den här månaden."

     Och det gjorde vi.

     Vi har nämligen som mål att se minst en föreställning per månad. I mars såg vi Mother Courage, i april Lady Chatterley's Lover, i maj Educating Agnes (plus baletten Alice) och i juni blev det: Avenue Q.

     Jag har alltid dömt Avenue Q som en låg-kvalitet-musikal och haft förhastade åsikter om att den är "tacky". Jag har aldrig varit ett fan av Sesame Street och dockor som sjunger om att "the Internet is for porn" tilltalade mig bara inte.

     Men som alltid när jag dömer något på det där viset får jag motsatsen bevisad!

     Avenue Q är verkligen en underbar feel-good-musikal med väldigt många starka låtar och karaktärer. Handlingen är lite banal, men binder samman låtarna på ett smidigt och praktiskt vis. Jag kom till Glasgow med humöret i botten och lämnade med topphumör.

     Låtarna berör så många olika ämnen och skämtar om dem på ett väldigt sympatiskt sätt. Många av de moderna samhälls"problemen" tas upp och behandlas med en "What's the big deal? Ta det lugnt!"-attityd. Man lämnar teatern med en stark "hakuna-matata"-känsla.

     Om någon av er som läser har chansen att se Avenue Q rekommenderar jag den starkt!

     Jag avrundar med ett klipp från sången Everyone's a Little Bit Racist.