About Acting in English!

     Ok, so...from now on I will try to write more in English. It'll be a bit difficult and you have to be prepared for really bad grammar and poorly written texts. Haha, this should be enough for all you English speaking people to be really put off. What a great blogger I am, scaring my readers away.

     John is stuck in London and I feel sick. The feeling of sickness comes from the massive double chocolate gateau which I am forcing in through my mouth and down into my belly. I reallt don't want to eat it, but I kind of have to as John bought it and it will go bad by the time he gets back.

     Both me and John are cutting down on the sugar, so as soon as I eat or drink something very sweet I feel sick. Like that cup of hot chocolate with marschmallows I had before work yesterday. Not a very good idea, I felt sick for hours. I actually feel sick just looking at the picture above. Bleuöh.

     This must have been the most boring blog post so far. Nothing about acting at all. Yay. At least it warmed up my written English a bit.

     If you can be arsed, please leave a comment whether you would like me to blog in English or Swedish. And I can assure you, future posts will contain more interesting contents than my daily sugar intake.

     Cheers!

Bo med en skådespelare

     "My agent just called and I have an audition in London tomorrow so I got to go. See ya!"

     Ibland blir man påmind om hur det är att bo med en skådespelare. Så nu är jag ensam i lägenheten och hoppas på att hans audition går bra, men hoppas faktiskt mer på att resan går bra och att han kommer hem välbehållen (8 timmar i en buss bredvid främlingar är inte kul).

     Jag har fått det förklarat för mig att om jag slutar på restaurangen nu så kan jag aldrig komma tillbaka. Jag har haft mina tvivel om det verkligen är så bra att sluta. Jag menar, man tjänar bra pengar och jag skulle ju faktiskt kunna jobba lördagar och sedan på sommarlovet och så vidare.
     I går försvann allt som hade med tvivel att göra.
     När man kommer hem och bara vill gråta ut allt det man hållit inne under fem timmar på jobbet och vet att det är inte första, andra eller ens tredje gången man känner på det viset, då vet man att det inte är värt det.
     Nej, jag har jobbat där i nära två år och i augusti är det jag som säger "hej då" till det där stället. Då är jag klar. Då har jag gjort mitt för Frankie & Benny's.

     I dag är jag ledig och jag ska göra två av mina favoritsaker:
     - Gå till Costa och äta lunch och skriva.
     - Dansa contemporary på Dance Base.
     Sedan kanske jag ska experimentera lite med mitt hår också. Vi får se.

Äventyr

     Innan jag gifter mig, skaffar barn och hund och hela den där karusellen vill jag ha äventyr. Jag antar att jag lätt blir uttråkad och jag värderar inte säkerhet alltför högt. Självklart känner jag också att det kan vara skönt med säkerhet, John är ju till exempel min stadiga stöttepelare som jag värderar högre än det mesta, men förutom det så blir jag slö och slapp av säkerhet.

     Trygghet känns tråkigt.
     Säkerhet slött.
     Förutom ibland, förstås.

     Så är det för mig. Jag förstår människor som föredrar trygghet, jag njuter ju också av det, men i långa loppet funkar det inte. Inte för mig.

     Jag älskar draman. När det händer något. När vardagen sätts ur balans. När det handlar om negativa draman känner jag mig faktiskt alltid "nöjd" efteråt, inte under själva händelseförloppet. Bara det händer något.

     När jag är klar med min skådespelarutbildning har jag en liten plan på ett äventyr. Ett ordentligt äventyr. Ett stort äventyr. Ett sådant där vända upp och ner på, inte bara rubba, vardagen äventyr. Det ger pirrimagen, bara att fantisera om det.

     Och det behöver väl alla? Något att se fram emot, menar jag.

/Stella, the adrenaline junkie

Flera liv

     Vore det inte underbart att ha flera liv?

     Jag tror väldigt starkt på att om man ska komma någon vart ska man bestämma sig. Har man en ambition man tror på och som man riktigt brinner för så ska man lägga ner hundra procent på den ambitionen. Man ska jobba och kämpa, spela tills fingrarna blöder eller läsa ögonen rödsprängda. Okej, det där sista kanske lät lite väl brutalt, men det är ungefär så jag känner.

     Men visst finns det mycket som verkar fascinerande som man vill ägna sig åt? Hur ska man då kunna bestämma sig? Har man tid under en livstid att både bli världsberömd rockstjärna och framgångsrik advokat? Antagligen inte. Så då måste man bestämma sig, om man inte nöjer sig med att vara en helt okej advokat som på fritiden spelar lite på gitarren så ofta hon kan.

     Det finns så många områden att utforska, så många möjliga karriärer, så många livsöden, så många val hit och dit man kan göra som kan förändra hela ens liv. Å, nu märks det verkligen att jag känner mig ung med hela livet framför mig. Som att jag kan bli vad som helst.

     Vad jag vet har jag bestämt mig. Trots att jag ofta önskar att jag skulle vilja bli något annat. Men jag antar att det är lika befängt att vilja bli något annat som att vilja vara någon annan. Man är den man är och får göra det bästa av situationen och njuta.

     Men visst vore det underbart med flera liv...!

My latest obsession

     Vissa är besatta i vampyrer, andra i presidentmord och en del i Hello Kitty.
     Jag är, har alltid varit och kommer alltid vara besatt av psykopater. Det första kolporträttet jag någonsin ritade, det första ordentliga porträttet jag lade ner mycket tid på, var av John Hurt som Caligula. Caligula upptäckte jag genom BBCs I, Caludius  när jag var cirka 14 år och efter det har jag haft många favoritpsykopater, fiktiva som verkliga.

                                                        Mitt porträtt av Caligula när jag var 15

     Och nu har jag hittat en ny favorit: Dexter
     Efter att ha läst ut första boken (Darkly Dreaming Dexter, Jeff Lindsay) beställde jag hem de resterande böckerna från amazon.com, fixade till mitt hår och gick till HMV och köpte första och andra säsongen.
     Tv-serien måste jag säga är lite sisådär. Den har verkligen sina stunder, men ibland undrar jag om manusförfattarna är bakfulla när de skriver. Ibland tappar karaktärerna sina personligheter helt och hållet och man känner inte igen dem och sättet handlingen är uppbyggd på genom avsnittet kan vara absurd.
     Men,
     Michael C Hall är perfekt som den charmiga psykopaten Dexter. Aldrig förut har jag kunnat sympatisera så mycket med någon som helt och hållet saknar empati och känslor. Han ger, genom sitt skådespeleri, serien det lilla extra som gör att man vill fortsätta titta. Dessutom ser han verkligen inte helt fel ut.

     Ja, jag är kär.

Pierce Brosnan

De flesta som känner mig något så väl vet hur jag känner när det gäller Pierce Brosnan och hans så kallade skådespeleri. En kamrat tipsade om ett klipp på Youtube (vad vore världen utan youtube?) där Pierce visar bevis på sin utomordentliga talang när det gäller att spela över.

Hur löd egentligen regin på den här repliken?

About Acting in English?

     I just noticed that most of the people who checked out my blog yesterday actually are from Great Britain. I think I will continue writing in Swedish, but if you English speaking guys still are interested you can use Google Translate (even though it's quite shitty). I might change and start writing in English though. We'll see... Or, how about you guys learn Swedish?!

     Intriguing...!

Arts Educational Schools London (ArtsEd)

     Det finns sisådär 22 ackrediterade teaterhögskolor i Storbritannien, med andra ord en hel del att välja mellan. I torsdags gjorde jag audition för Arts Educational Schools London (ArtsEd) och för första gången i mitt liv blev jag inte förkrossad eller ens nedstämd över att jag inte blev antagen.
     När jag inte blev antagen till Royal Scottish Academy for Music and Drama (RSAMD) bröt jag ihop och gick samma dag och köpte An Actor's Work - Stanislavskij, besluten på att jag skulle komma in nästa år.
     Det var inte lika illa när jag inte blev antagen till London Academy of Music and Dramatic Arts (LAMDA), men jag blev fortfarande nedstämd och upprörd.
     Men med ArtsEd kände jag nästan mest lättnad.
     Jag trodde att jag var en sådan som skulle tacka ja till vilken teaterutbildning som helst, så länge den var ackrediterad, men tydligen är jag mycket petigare än så. ArtsEd är säkert en jättebra skola, men ingenting för mig. Bara det att alla de filmsnuttar de visade från kortfilmerna de hade gjort under åren innehåll sex- eller våldstema var en märklig detalj. Vem klippte egentligen ihop den "reklamfilmen"?
     Trots detta ständiga "Nej tack, vi vill inte ha dig på vår skola." blir jag efter varje audition så sugen och taggad på att söka utbildningar nästa år igen. John säger att jag är en "adrenaline junkie", jag tror att jag måste hålla med.
     Ibland får man ju ett ja, och då känns det otroligt skönt. Varje gång jag får brev från Performing Arts Studio Scotland (PASS) tror jag att det ska stå något i stil med att "whoops, vi tog fel på person, du är inte alls antagen till vår utbildning. Sorry, vårt misstag.", men något sådant har inte trillat ner i brevlådan än. Efter en så lång tid av Nej känns ett Ja bara lite för bra för att vara sant, antar jag,