Vansinne

     3 arbetspass kvar och sedan är min tid som bitch på Frankie&Benny's över. 3 arbetspass... Inte mer än 3... Ändå känns det som 3 för mycket. Speciellt efter senaste passet.

     En sektion med 6 bord är perfekt för en servitris. Man har alltid något att göra och tiden går fort. Får man 6 bord på en gång är det svårt och man får springa mycket, men fylls de sakta men säkert upp är det helt perfekt.
     8 bord är stressigt. Man springer fram och tillbaka, men man har fortfarande någorlunda kontroll över dem. Så länge köket och baren arbetar som de ska så brukar det gå bra.
     10 bord är för mycket. Man börjar tappa kontrollen och man springer och stressar konstant för att försöka servera alla. Kunderna blir ofta griniga eftersom de inte får bra service.

     I går hade jag en 14 bord-sektion.
     Och den var full.
     Hela tiden.
     I nästan 5 timmar. 

     Jag har aldrig gråtit på jobbet. Under två år - aldrig. I går var det nära.
     Ni vet hur det är när gråten samlar sig som en klump i halsen, det börjar rycka i mungiporna, man känner hur ögonen fylls upp och ansiktsmusklerna skakar för att försöka behålla ett normalt ansiktsuttryck och man vet att om man börjar gråta så kommer det inte gå att sluta.
     Så var det i går.
     Samtidigt började jag må illa så pass att jag ville spy. Och jag ville skrika, sjunka ihop, dö i några timmar. Speciellt när stressen började avta och jag fick veta att min kollega slutade hennes skift, så jag fick lov att ta borden på hennes sektion också. Jag kunde bara skratta.

     Vansinne.

     Och det är ju inte som om någon tackar en efteråt. Nej, man känner sig använd. Man är Frankie&Benny's bitch.

     3 arbetspass och sedan teater, dans, skriva, måla.
     Behöver jag säga att jag längtar?